Tack så mycket för denna eftermiddag. Besöket av Lars Andersson, Louise Boije af Gennäs och Åke Edwardson piggade verkligen upp. Nu är jag så läs-sugen så jag nästan spricker.

Jag bara måste läsa vidare om vännerna från "Högre än alla himlar". Denna bok "Blå koral" verkar vara mer allvar och mer känslor och jag längtar efter att få leva mig in i deras vardag igen. Tänker även på Louise tidigare bok "Stjärnor utan svindel" som nu kommit i nytryck. Det var många år sedan jag läste den, och många böcker har blivit lästa sedan dess. Ändå minns jag en hel del ifrån den - en sådan bok som på något sätt berört mig mer än jag trott och som finns kvar. Hon skriver riktigt bra, dessutom var det verkligen trevligt att träffa henne i egen hög person.
Det är sommar 2004 och till Falsterbo kommer vännerna Sanna, Victor, Pella, Stefan, Jalle och Liv för att vara med om Sagas dop. Mycket har hänt sedan millennieskiftet, vännerna har grälat, skrattat och gråtit men alltid hittat tillbaka till varandra. I ett slag kommer allt att förändras.
I andra delen av Louise Boije af Gennäs trilogi får vi åter möta det sammansvetsade gänget från Högre än alla himlar. Sanna och Victor vill skaffa fler barn. Liv tar äntligen sin skådespelarkarriär på allvar och Jalle börjar våga stå för sin homosexualitet. Stefan kommer att rubbas i sin ateistiska övertygelse, liksom Pella i sin djupa gudstro. Trots alla olikheter är gemenskapen vännerna emellan fortfarande stark. Men snart brister banden.
I takt med att världen omkring dem förändras genom allt från naturkatastrofer till nya politiska strömningar tar sig sorg och splittring in i gruppen, och när tillvaron ställs på ända tvingas var och en att omvärdera sitt liv och dess djupare mening. Nya allianser och övertygelser formas när livet byter riktning på sätt man aldrig kunnat ana.
Blå koral är andra delen i Louise Boije af Gennäs trilogi som utspelar sig under millenniets första årtionde. Vi dyker återigen ner i vår nära nutidshistoria, och de stora världshändelserna speglas i vännernas liv och upplevelser. Det är en roman om stark vänskap och svåra slitningar, om kärlek och ofattbar sorg, och om betydelsen av nära relationer. Men också om att tvingas ta det stora steget ut i det okända, utan att se sig om.

Men ska jag börja med en deckare istället? Åke Edwardson blev en favoritförfattare för mig då jag bodde på Guldheden i Göteborg - kanske delvis för att en del utspelar sig just där... Men jag har fått följa kommissarie Winter i flera år och många böcker och tycker om honom. Det var en härlig känsla att få möta även författaren till denna figur och jag ser med spänning fram emot ännu en bok om Winter, "Hus vid världens ände".
Efter tio romaner med kriminalkommissarie Erik Winter lämnade Åke Edwardson honom liggande på botten av en swimmingpool i en turistort i Spanien, Nueva Andalucía. Vi visste inte om han var död eller levande. Men nu vet vi. Erik Winter klarade sig, men alla år som kriminalkommissarie vid polisen i Göteborg hade tagit ut sin rätt. Han var mycket nära en irrebarabel hjärnblödning, och fick finna sig i att kliva av, att vila.

Efter två år är Erik Winter tillbaka i tjänst, någorlunda återställd men med en obotlig tinnitus som ständigt sällskap. Aneta Djanali är där, Fredrik Halders är där, Bertil Ringmar är där, allt är nästan som vanligt. Och knappt har han hunnit börja jobba igen förrän det där alltför bekanta obehaget kryper sig in i hans tankar.

För det första fall han får är ett synnerligen obehagligt mordfall nära Stora Amundön i södra Göteborg. 

Lars Andersson har jag ännu inte läst något av, får jag väl pinsamt erkänna.
De levandes land är en fristående fortsättning på den berättelse om byn Hedås vid Klarälven som i den kritikerrosade Ljus från ingenstans(2008) fördes från de första nybyggarna på 1600-talet till deras avkomling i sjunde led: den lille bonden med smedhänder, Lars Jonsson på Nolkul, och hans hustru Kajsa från andra sidan älven. Då gick det mot slutet av 1800-talet, timmerflottning och fabriksarbete började knyta in byn i ett nytt slags Sverige.Den nya delen kretsar mycket kring de fem döttrarna på Nolkul,"tösera". De är flötkarlarnas utspiserskor, de är den hästlösa gårdens dragdjur och dragplåster. De är sina åldriga föräldrar ögonstenar och bärare av bönders eviga oro: ska det finnas en fortsättning för gården? En efter en försvinner de ut i sina öden, kvar blir Ida, den yngsta.
Det råder väckelse, de lokala baptisterna döper proselyter och utesluter i synd fallna med samma frenesi. Samtidigt går arbetarna vid Sulfiten i det närbelägna Forshaga ut i landsändans första stora strejk, en kraftmätning som slutar i svidande nederlag.
August, båtkarl norrifrån längs älven, träder in i handlingen i ett kritiskt skede, om än något för sent. Ett annat avsnitt, 1920-tal, följer Augusts tre minderåriga söner till fabriksstaden Rockford nära Chicago: ett slags svensk folkrörelsefilial på prärien, omstöpt av förbudstid, och med ett mordfall som de finner sig oroväckande intrasslade i.
Berättelsen tonar ut i ett Hedås i det begynnande folkhemmets marginal, intill älven, den mäktigt framströmmande. Ida har hunnit bli sjuttio. Hennes sonson, författaren, är nätt och jämnt född. Romanens fresk över ett stycke Bonde-Sveriges förvandlingar är samtidigt en meditation över de försvunna liven och deras resonans hos de efterkommande: humoristisk, kärleksfull och färgrik.